Recension: Fury of Dracula - Spelglädje - Recensioner och tankar om brädspel (2024)

Speltyp: strategispel, äventyrsspel Spelare: 2-5 Speltid: 2 timmar Ålder: 10+ Tillverkare: Fantasy Flight GamesDesigner: Frank Brooks, Stephen Hand, Kevin WilsonLänk till Fury of Dracula på Boardgamegeek

Jag älskar thrillers. Hög puls, desperata jakter, lister och överraskningar. Där har ni ett recept på underhållning som heter duga.

Min thrillerkärlek är vad som gör att jag tycker så mycket om Fury of Dracula – ett jaktspel från Fantasy Flight Games, i samma ådra som det klassiska Scotland Yard. Det har allt suverän spänning ska ha: stämning, kamp mot klockan, nära ögat-scenarion, och naturligtvis en mycket minnesvärd skurk.

Den blodsugande greven flyr undan fyra jägare över en vackert målad karta, föreställande Europa mot slu*tet av 1800-talet. Jägarna är fyra karaktärer från Bram Stokers berömda roman: Dr Van Helsing, Dr Seward, Mina Harker och Lord Godalming.

En spelare tar sig an rollen som Dracula; övriga spelare (1-4 stycken) spelar tillsammans för att hitta det huggtandade möget. Antingen vinner Dracula eller jägarna. Till sin hjälp har jägarna allehanda vapen, hundar och medhjälpare. Dracula har också medhjälpare, men framförallt sina magiska förmågor: han kan bitas och klösas, suga blod, försvinna, och röra sig med oerhörd hastighet.

Så… vad är twisten? Jo, endast jägarnas figurer är synliga på Europakartan. Dracula är dold – personen som spelar honom håller koll på var han varit genom att spela ut särskilda kort, vilka han lägger framför sig (med ansiktet nedåt) för att kunna minnas vilka städer han besökt. När en jägare kommer in i den staden måste Dracula visa om han varit där och när, vilket ger jägarna ledtrådar om var han befinner sig *nu*. (Dracula lämnar även fällor efter sig, så det är inte enbart en bra sak att komma in i städerna där han varit. Man lär sig hata fladdermöss, den saken är säker.)

Jägarna vinner om de lyckas spåra Dracula och döda honom. Men de har klockan mot sig – om Dracula lyckas samla ihop tillräckligt många poäng (genom att överleva tillräckligt många dagar, skapa nya vampyrer eller – värst av allt – döda någon av jägarna) så vinner han.

Det som hindrar flest människor från att kunna njuta av Fury of Dracula är språket. Reglerna och alla de hundratals kort som följer med spelet är alla på engelska. Det räcker alltså inte med att en spelare lärt sig reglerna och sedan kan förklara dem på svenska – alla måste förstå vad som står på korten.

Samtidigt – Fantasy Flight Games är notoriskt dåliga på att skriva regelhäften. FURY är långt från deras sämsta insats på den fronten, men jag vill ändå höja en varningsflagga. Reglerna är en smula knepiga att läsa, och kan vara frustrerande att försöka slå i. Även om de egentligen är mycket enkla att förstå när någon förklarar dem för en.

Om språk och regler är ett stort hinder så finns det klassiska Scotland Yard. Ett spel byggt på samma principer, men som är ofantligt mycket lättare att ta till sig (på svenska).

Det är även ett spel som inte bör spelas med människor som inte kan fatta beslu*t. Om ”fel” spelare blir Dracula, så kan man vänta sig att denne ägnar alldeles för mycket tid åt att planera sina drag. Jägarna kan åtminstone planera allas drag tillsammans (vilket då måste göra *inför* Dracula-spelarens vaksamma blick), och dessa drag går sedan relativt kvickt. Men en senfärdig Dracula-spelare förstör i princip hela spelet.

I övrigt har jag inga klagomål. Detta är ett spel som är så spännande att man nästan mår dåligt när man spelar det. I ett riktigt bra parti har Dracula sina fiender hack i häl så gott som varje ögonblick, och jägarna känner konstant att tiden håller på att rinna ut.

Att man använder tärningsslag för olika moment innebär att ingen strategi någonsin blir perfekt. Samma sak gäller de olika händelsekort som Dracula och jägarna kan spela ut mot varandra (”Du kan inte bege dig ut till havs denna runda”, ”Ni hittar en ledtråd i en tidning – ett kort i Draculas färdväg avslöjas”). Avvägningen strategi mot slump ligger nog 2 mot 1. Överlag är dock spelet väldigt välbalanserat.

Fury of Dracula fullkomligt dryper av stämning. Man ägnade mycket kärlek åt att designa spelkomponenterna. Spelplanen ser härligt gulnad ut, som om alla sitter böjda över en uråldrig karta i jakten på den stora ondska man försöker hindra.

Här finns mycket att älska. Fury of Dracula är lömskt. Det är fullt av gissningar. Alla försöker spela med sitt bästa pokeransikte. Och få spel är så estetiskt vackra att titta på.

Om detta låter som ett spel för er – sätt på Wojciech Kilars soundtrack till Bram Stokers Dracula, och låt jakten börja.